Förbannad och besviken
Jag är så arg och förbannad på att svensk sjukvård gång på gång visar att den faktiskt inte lever upp till vad den borde göra. Jag vet att det är en liten skala och att problemet egentligen ligger så mycket högre upp än just läkare och sjuksköterskor. Men tyvärr så har min syster tvingats uppleva detta allt för många gånger nu och det gör mig så besviken, förbannad och arg. Maktlösheten man själv känner av att inte kunna göra någonting är brutal. Och nu ännu värre när nära/anhöriga inte kan finnas med på plats som stöd eller bara finnas med.
Jag vet att sjukvården är i kris nu i och med Corona och jag är från djupet av hjärtat så ledsen för det. Jag hyllar alla som krigar dag och natt för att få det att gå runt. Däremot finns det ingen ursäkt till att bete sig så som många gör och har gjort mot Evelina. Trots denna pandemi så fortsätter ju tyvärr även andra sjukdomar att finnas och det får inte glömmas!
Det är heller inte bara sjukvården som sliter utan det finns så många andra yrken som borde lyftas minst lika mycket just nu. Jag blir därför så arg när jag hör hur många plockar på sig offerkoftan och tycker synd om sig själva och i sin tur lägger över sin trötthet/sitt mående på patienter. Det är så fruktansvärt oproffsigt och inte okej. Det är på riktigt farligt och det ansvaret måste varje människa ta själv. Om man känner att man inte klarar av att hantera sin dag på jobbet pga. olika anledningar, då måste man sjukskriva sig. Jag är återigen så tacksam över hur stark min syster är, som liksom håller sig på ytan trots att hon mår som hon gör och dessutom blivit illa behandlad så många gånger av sjukvården. Jag vet att det enda hon vill är att aldrig behöva ha med dem att göra, men tyvärr är hennes livssituation så att det är ett måste. Hon borde inte behöva vara stark just nu. Det enda hon behöver är att få vara just svag. Jag vågar inte ens tänka tanken på vad som kan hända och säkert händer med andra människor som kanske inte orkar/klarar av att hantera liknande situationer i kombination med sitt mående.
Jag vet att vi alla bara är människor och man gör misstag gång på gång och det måste man få göra, det är en del av personlig utveckling. Men dessa situationer är inte misstag, utan tjänstefel. Det minsta jag förväntar mig av svensk sjukvård är ett genuint bemötande av personalen till patienter. Det borde inte finnas något annat alternativ. Då är man på fel plats. Det kan bli oerhört farligt!
Jag vill återigen hylla min älskade syster, krigare och bästa vän! Vad tusan vore jag utan dig!!!
Ni som inte redan följer Evis liv, så hittar ni hennes blogg här.
Varma kramar, Amanda
Häng gärna med oss på instagram också! ♡
