Följ mig gärna på instagram ♡ @bullmamman.se

Instagram bullmamman.seInstagram bullmamman.seInstagram bullmamman.seInstagram bullmamman.seInstagram bullmamman.seInstagram bullmamman.seInstagram bullmamman.seInstagram bullmamman.seInstagram bullmamman.seInstagram bullmamman.se

Stort grattis älskade Wilton på din 2-års dag!

Efter två tuffa dygn med värkar och kämpande på förlossningen rullades jag iväg till operationssalen med ögonen fyllda av tårar. Jag var helt tom. Smärtan var vidrig och kroppen orkade inte mer hur gärna jag än ville. Besviken och orolig låg jag där på britsen och tog värkar samtidigt som de försökte bedöva mig. Jag såg alla operationsklädda människor runt omkring mig, kände Mattias vid min sida och jag hörde hur alla pratade, men sedan försvann jag iväg helt. Jag stängde av och det blev helt tyst. Så många tankar snurrade i mitt huvud. Jag fick inte slutföra det jag så länge drömt om att få göra och som jag kämpat för i så många timmar. Varför gjorde jag inte bara ett snitt redan för ett drygt dygn sedan då första läkaren tyckte att jag borde göra det. Jag hade alltså kämpat i så många timmar helt i ”onödan” då jag tillslut ändå låg där i operationssalen. Detta var det sista jag ville... Narkosläkaren kämpade med att få bedövningen att bita, men det tog tid... Kunde de åtminstone få bort mitt vidriga värkarbete eftersom jag nu ändå skulle snittas. Till slut kände jag inget och de var redo att påbörja snittet. Jag stirrade rakt upp i taket, blundade och sedan bara hoppades och längtade jag efter att få höra ett skrik från min lille bebis, trots att de sa att det var väldigt ovanligt att de skrek vid ett kejsarsnitt. Jodå, där kom skriket. Såklart! Min älskade lilla bebis var nu äntligen hos oss. Dessa vidriga timmar, men allt var så värt det. Jag såg honom inte, men jag fick känna honom mot min kind innan sköterskan och Mattias gick iväg med honom. Oj vad jag låg och funderade medan de var borta... var han stor eller liten, vem var han lik och hur såg han ut och förresten var det verkligen en kille. Till slut kom Mattias med honom i sin famn, för såklart var det en liten grabb. Jag kunde knappt se något eftersom de satt snett bakom mig och sedan var de tvungen att gå när jag skulle sys ihop. Där började de två längsta timmarna i mitt liv. Jag rullades ut från salen och ner mot uppvaket. Jag hade inte sovit på evigheter så mina ögonlock liksom åkte igen fast jag inte ville. Jag ville ju träffa min bebis. Jag låg och stirrade på klockan och bara önskade att min lilla familj skulle komma. Jag somnade och vaknade och inte ens en minut hade gått. Så höll det på i två timmar. Ja som sagt de längsta timmarna i mitt liv! Till slut kom de gåendes i korridoren och jag fick se min son på riktigt för första gången. Vilken mäktig känsla. Var det där lilla perfekta barnet i den där sjukhusvagnen mitt barn. Jag kollade på honom ett bra tag och sedan minns jag att jag frågade sjuksköterskan ”får jag hålla honom?”. Hon skrattade och sa ”ja han är din, såklart du får ta upp honom!”. Jag fick honom på mitt bröst, han var så varm och gosig och doftade helt underbart. Där och då gjorde du mitt hjärta tusen gånger större och från den dagen har jag älskat dig villkorslöst och det ska jag göra så länge jag lever.
Grattis på din 2-års dag mitt älskade lilla hjärta, min fina fina Wilton!

Varma kramar, Amanda

Häng gärna med oss på instagram också!

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229